Mycket att avrapportera. Så mycket att det kan bli svårt att få med allt. Men det är ju något gott, uppgiften är trots allt att ha roligt, inte att skriva en blogg.
Förra lördagen var jag ju gräsänkling. Och jag satt hemma och ringde runt, men ingen behagade lyfta luren. Vanligtvis skulle jag, i ärlighetens namn, satt mig framför tv:n. Sett något urbota dumt, med någon korkad skådespelare i en charmlös historia. Och jag skulle troligtvis skrattat, känt, och levt mig in i historien precis som man ska. Och någonstans inombords skulle jag drabbats av existentiell kräkning, utan att ha kunnat sätta fingret på det.
Så kan man ju inte ha det! I stället tittade jag på nätet om det fanns något spektakel att besöka. Och det gjorde det. En gammal bekant, Loke, hade föreställning på Pustervik.
Ensamhetens storhet
Det underliga är att jag var en aning nervös inför att gå själv. Kanske en rest från en sorglig kväll då jag suttit övergiven på en fest utan att känna någon, med självmedvetenheten darrande i varenda lem. Leendes som en idiot i ett försök att låtsas som att jag alls inte fann situationen beklämmande.
Min nervositet var kanske just en manifestation av oron över ensamheten bland folk. Det skulle visa sig obefogat.
Gräsänklingen gick på teater
Jag satt en timme innan föreställningen och kände mig fantastiskt tillfreds med att vara själv. Det hade blivit en grej. Och jag kände både en slags tillhörighet och ett betraktande utanförskap. Så som man glömt att det kan vara eftersom man haft en käresta dunkande i bröstet i ganska många år vid det här laget.
Precis innan föreställningen skulle börja hörde Röde Baronen av sig och när Loke fått sina ovationer möttes vi i Pusterviksbaren för att jämföra historier från dagen och dricka några öl. Röde Baronen är en hyvens kille.
Dekadens
Dandyklubben möttes igen nu till helgen. Vi gick på balett och ta mig fan om det inte var bland det bästa jag sett. Och kropparna var nästintill spirituella. Vilka rövar!
Trots dessa fantastiska bakdelar var Marty tvungen att avvika. Troligtvis drabbad av någon tropisk feber eller något annat elegant. Men det blev ändå en högst trevlig afton som slutade i baren tvärs över gatan. Vilka rövar.
Kära vänner, jag mäktar inte skriva mer. Glad påsk!
Nynnandes på gueridon song
Er krönikör
A
Att gå själv är the new black. Åtminstone för en dandy.
SvaraRaderaDen tropiska febern gav med sig, så nu ska dekadensen i Berlin få visa vad den går för. Glad påsk (dvs ät mycket godis)!
Skönt att höra att kininet hade avsedd effekt. Ge Berlin vad hon tål!
SvaraRadera/A