Körsbärsträden blommar

En sådan här dag är det inte svårt att få till det underligt fantastiska. Solen skiner, det är nästan sommarvarmt och staden är fullpackad med folk. Jag har spenderat lördagen med att gå till lekparken med min kompis och hans son, äta sopplunch på Caféva, titta i butiker (och hitta ny second handbutik), gå till Slottskogen och titta på folk och stå under de fantastiska körsbärsträden och tänka att Järntorget ändå ligger i världen. Vid Kopparmärra spelade mässingsbandet, på varenda gräsplätt låg utsträckta människor. Fem timmars promenad och jag längtar ut i solen igen.

Vill också tipsa om en blogg. Inte för att jag följt den, utan för att jag läste om den på en kampsportsblogg. Jag älskar när människor inte är klyschor och den här killen är kampsportare, men har en blogg om botaniska trädgårdar. Det gillar jag.

Så, bilder från Dandyklubbens egna expedition i Göteborgs Botaniska trädgård. Stort tack till fotografen Quaintrelle:

Botaniska presenter och en skön modist

Hjärnan gick som en liten leksakssnurra när arbetsveckan närmade sig sitt slut. Bristande sömn, magont och andra tecken på att allt kanske inte riktigt stod rätt till visade tydligt på behovet av det goda livet. Det var väl då förbannat väl att Dandyklubben bestämt sig för att inta de Botaniska trädgårdarna på lördagsförmiddan.

Egentligen var tanken inte alls Botaniska, utan ett slott. Tyvärr visade det sig att den bedrövliga tyska droskan jag lånat inte hade plats för fem personer. Vi är turligt nog inte ett sällskap som lätt ger upp. Och ledda av min aldrig sinande expertis inom den botaniska konsten klev vi istället bland Anemone nemorosa, Scilla amoena och Lysichiton americanus. Jag redogjorde noggrannt om arternas blomningsperioder, pistiller, ståndare och växternas symboliska skiftningar i asiatiska och europeiska kulturer.

Jag törs påstå att det var uppskattat. Så uppskattat faktiskt att Marty gav mig två slipsar från Ulterior Motive. Varför den Fantastiske E fick en slips vet jag inte, men kanske för att han är fantastisk rent generellt och för att hans artikel om gueridoner snart står att läsa i varje välsorterad tidningslåda.

Slipsarna var i vilket fall som helst mycket stiliga och jag bär en medan jag skriver detta.

Midsommarnattens magi
Quaintrelle är inte vem som helst, det stod särskilt klart när hon föreslog något storlaget som diskuterades under picknicken. Midsommar. Partytält, utomhuspiano, bohuslänska vyer och, viktigast av allt, riktigt gott sällskap utlovas. Sörkila är platsen och kärlek till sill, jordgubbar och nypotatis är temat. Jag kan knappt bärga mig.

Besök hos modern
Innan jag och M begav oss hem efter lördagsutflykt så besökte vi min mor. Där lagade vi ad hoc lite mat och drack ett glas vin, samt samtalade om livets storhet. Jag märkte under samtalet att jag pratade mest av alla. Emellanåt får jag en känsla av att allt jag säger inte är så intressant som det tycks mig. Det är säkert bara inbillning.

Hos modisten
I dag skulle Mia till sin atelje för att träffa en modist och jag hängde på. Modist är ju ett trevligt yrke och jag hoppades att min hattsamling skulle kunna utökas med något som jag faktiskt kan tänka mig att bära. Det var fantastiskt och jag lovar att ta med er dit för utprovning. Underbart att få titta på modeller, prova, välja tyger och beställa. Om ett par veckor ska jag dit igen för att få en slutlig utprovning.

Som en extra finale på ett trevligt besök visade det sig att modisten studerat tillsammans med en god vän som är kostymör. Och att denne goda väns make har lokal i samma ateljé som M och modisten.

Nu ser jag fram emot en hattbärande sommar och jag funderar redan på vad nästa köp kan tänkas bli.

Dekadens ska vi ha!

Mycket att avrapportera. Så mycket att det kan bli svårt att få med allt. Men det är ju något gott, uppgiften är trots allt att ha roligt, inte att skriva en blogg.

Förra lördagen var jag ju gräsänkling. Och jag satt hemma och ringde runt, men ingen behagade lyfta luren. Vanligtvis skulle jag, i ärlighetens namn, satt mig framför tv:n. Sett något urbota dumt, med någon korkad skådespelare i en charmlös historia. Och jag skulle troligtvis skrattat, känt, och levt mig in i historien precis som man ska. Och någonstans inombords skulle jag drabbats av existentiell kräkning, utan att ha kunnat sätta fingret på det.

Så kan man ju inte ha det! I stället tittade jag på nätet om det fanns något spektakel att besöka. Och det gjorde det. En gammal bekant, Loke, hade föreställning på Pustervik.

Ensamhetens storhet
Det underliga är att jag var en aning nervös inför att gå själv. Kanske en rest från en sorglig kväll då jag suttit övergiven på en fest utan att känna någon, med självmedvetenheten darrande i varenda lem. Leendes som en idiot i ett försök att låtsas som att jag alls inte fann situationen beklämmande.

Min nervositet var kanske just en manifestation av oron över ensamheten bland folk. Det skulle visa sig obefogat.

Gräsänklingen gick på teater
Jag satt en timme innan föreställningen och kände mig fantastiskt tillfreds med att vara själv. Det hade blivit en grej. Och jag kände både en slags tillhörighet och ett betraktande utanförskap. Så som man glömt att det kan vara eftersom man haft en käresta dunkande i bröstet i ganska många år vid det här laget.

Precis innan föreställningen skulle börja hörde Röde Baronen av sig och när Loke fått sina ovationer möttes vi i Pusterviksbaren för att jämföra historier från dagen och dricka några öl. Röde Baronen är en hyvens kille.

Dekadens
Dandyklubben möttes igen nu till helgen. Vi gick på balett och ta mig fan om det inte var bland det bästa jag sett. Och kropparna var nästintill spirituella. Vilka rövar!

Trots dessa fantastiska bakdelar var Marty tvungen att avvika. Troligtvis drabbad av någon tropisk feber eller något annat elegant. Men det blev ändå en högst trevlig afton som slutade i baren tvärs över gatan. Vilka rövar.

Kära vänner, jag mäktar inte skriva mer. Glad påsk!

Nynnandes på gueridon song
Er krönikör
A