Sommaruppehåll

Jag tänker inte försvara min frånvaro från bloggandet. Det beror på många saker. Låt oss säga att jag haft roligt istället.

Semester
Sommaren förlöpte som vanligt under paraply, och den spenderades mestadels på Sörkila. Det plockades tio liter kantareller. Det åktes på enormt många lopissar. Det gicks på en auktion. Det gjordes en road trip till Norge. Det kom ett antal besök som blev utfodrade. Det spelades mycket Yatsy. Väldigt mycket Yatsy. 327 poäng är mitt rekord.

Det bästa var, som vanligt, att ha vänner och familj på besök och att umgås. Dandyklubben hade också en sammankomst, med temat lokalproducerat. Som alltid underbart.

Listan
Sommarens aktiviteter baserade sig faktiskt på en lista som vi skrev när vi insåg att vädergudarna skulle se till att semestern inte kunde gå ut på att ligga utsträckt på en klippa likt sälar. Vilket annars är så jag föredrar sommaren. Jag tycker att det ska vara olidligt vid tolv, luften ska vibrera, det enda man ska orka göra är att sitta still och dricka sig lullig på GT. Men det är ju förbanne mig omöjligt i det här landet.

Listan innehåll massvis med saker som vi gjorde och inte gjorde. Exempelvis att stanna uppe hela natten. Det gjorde nästan. Eller att spendera en hel dag i skogen. Det gjorde vi inte heller riktigt, men väl större delen av en dag. Och jag var ute på min första jakt med bössa i hand. Vilket mest innebar att jag satt still och höll i geväret. Rådjuret hade förstånd att hålla sig borta. Min gode far såg dock i sin milda fromhet till att offra en näsduk, som jag fick övningsskjuta på. Kanske inte något man hänger på väggen, men ändå.

Listan, ja, Förlåt, jag svamlar. Listan var ett alldeles utmärkt tilltag. Det kan varmt rekommenderas. Istället för att bara sitta och uggla, så kan man hitta på roliga saker som inte kräver solsken, exempelvis på att besöka den forna kollonien i väster.

Dandyklubben bränner ljuset i båda ändar
Så i fredags träffades vi åter, denna gång på Stearin. Flaskor med rött beställdes in och under en tilltagande berusning diskuterade vi vad dekadens egentligen är. Ja, vi diskuterade även annat, men det är numera förlåtet.

Vad vi kom fram till var i alla fall att dekadens varken är hämningslös eller hänsynslös. Det är inte dekadent att blotta sig i en park eller att streaka ett dagis. Det är bara tragiskt.

Dekeadensen handlar om att ge sig hän. Och hängivelsen är bara dekadent om den sker med stil och om den är för det egna nöjets skull. Dekadensen sker aldrig under tvång, av ett beroende eller för att man måste. Själva grejen är att man inte alls måste. Man har bara lust. Det är därför det är dekadent att anordna en orgie om man är någorlunda sofistikerad, medan samma handling utförd av knarkare bara är tragisk - för att använda kvällens exempel.

Nu är alltså dekadensen definierad. Dags att leva upp till den. Mitt mål är att vara full på champagne innan tolv, bo på en herrgård och skjuta lerduva iförd rökrock.

Chap-hop

Utöver den fantastiska The Chap Magazine så har jag nu hittat en hel musikstil för civiliserade människor - Chap-Hop. Framförallt representerad av Mr B.

http://www.youtube.com/watch?v=KhcSEwWHYI4
http://www.youtube.com/watch?v=NSflRlHPay4

Och ännu en artist inom genren.
http://www.youtube.com/watch?v=eELH0ivexKA&feature=fvw

Den okända från Seine

Här är den underliga historien om den okända flickan från Seine, som jag fann när jag bläddrade i ett hederligt gammalt lexikon.

Den okända från Seine

Pilane & picnic

Jag och M åkte på en tur längs västkusten. Med oss hade vi så klart termos med kaffe, bullar, smörgåsar och andra tilltugg. En picnic med andra ord.

Picnicen är ju något som alla uppskattar och det föll sig naturligt att diskutera dess historik. Det känns ju som att -50-talet är något av en högkultur vad det gäller att bege sig ut i naturen för att äta. Bilen har blivit var mans egendom, termosen är snygg och den rutiga duken känns helt rätt.

Men självklart är picnicen äldre än så. Bellman var ju knappast rädd för att bege sig iväg på en dagstur tillsammans med goda vänner och slinkiga fröknar. Själv kan jag enkelt också föreställa mig hur romare, greker och andra föredrog ett glas rött med ost och druvor i det fria. Kanske begav sig till och med en och annan hällristande bronsåldersmänniska ut på den bohusländska graniten med ett lättjefullt sinne och en flätad korg full med gott.

För att få ett definitivt svar vände vände jag mig till wikipedia, den moderna allmänbildningens källa. Någon exakt klarhet i picnicens absoluta ursprung fann jag inte, men vad hittade jag om inte ett picnicsällskap från 1800-talet. Konceptet känns så naturligt rätt. Mitt förslag är därmed att nästa dandyträff sker under bar himmel.



Pilane bronsåldersgravar och skulpturpark En fördel med picnic är också att man kan hitta roliga nya platser. Vi hittade Pilane skulpturpark. En kul idé och bra plats att fika i det gröna.

Midsommar

Midsommar är en högtidlighet som jag traditionellt firat med en liten grupp vänner. I år blev det annorlunda. Dandyklubben fick storsällskap av vänner, släkt och familj. Fest och gamman med andra ord. Vi blev slutligen 25 personer som samlades på Sörkila, och det blev en smått fantastisk baluns.

För att husera för alla dessa människor restes det ett partytält, som också inreddes stilfullt. Det serverades traditionell sillunch med nubbe och senare på kvällen grillades det och bjöds på efterrätt.

Så här såg det ut.

Att surfa med kudde på huvudet...

Eller att sortera tvätt med kudde på huvudet.

Senapsland, syster och en soaré

Slå honom mitt i senapen!
Jag for till Dijon, senapens förlovade stad i det burgundiska landskapet. 20 timmar i en bil med nio personer, 20 timmar tillbaka. Men det var det värt. Kampsport väcker själen och är vederkvickande för kroppen. Särskilt när svenskarna kammar hem både första och andra placeringen i turneringen. Och här, mina kära vänner, kan ni också beskåda hederlig antik grekisk pugilism i cykelbyxor.

Dessutom träffade jag min syster. Hon tog tåget från Geneve för att umgås med mig i två dagar och hänga och titta på när 150 dårar träffades för fajting och samkväm. Hon höll god min, vilket jag får tacka henne för.

Soaré hos den fantastiske E
En ny bekantskap gjorde sin soarédebut. A är en konversibel och elegant herre som ser till att vara ekiperad med strumpor av högsta kvalitet. Dessutom är han kollega till den fantastiske E och därmed ett veritabelt uppslagsverk över allt antikt.

Vi avnjöt fantastisk mat och konverserade sedan om litteratur. Alla hade tagit med sig tre favoritböcker som vi ömsom berättade om, ömsom läste högt ur.

Marty examinerades
I helgen examinerades Marty och han är numer en fullfjädrad hjärnskrynklare, en själslig helare, en mekaniker för det mentala. Det firade vi med att ge honom en osynlig hatt. Hur hatten ska se ut och allt sådant får han själv bestämma då han besöker modisten och hattmakerskan teshats.com

Det är så klart samma modist/hattmakerska som levererade min huvudbonad, vilken nu pryder mig vart jag än går.

Slutligen
När man har fantastiska vänner har man inte tid för bekantskaper.

Snart dags för midsommar. Kanske (förlåt mig, det här är alltför krystat göteborgskt) blir det då lite singalong gureidon.

Vi ses snart med ett glas rosé i solen.

A

Körsbärsträden blommar

En sådan här dag är det inte svårt att få till det underligt fantastiska. Solen skiner, det är nästan sommarvarmt och staden är fullpackad med folk. Jag har spenderat lördagen med att gå till lekparken med min kompis och hans son, äta sopplunch på Caféva, titta i butiker (och hitta ny second handbutik), gå till Slottskogen och titta på folk och stå under de fantastiska körsbärsträden och tänka att Järntorget ändå ligger i världen. Vid Kopparmärra spelade mässingsbandet, på varenda gräsplätt låg utsträckta människor. Fem timmars promenad och jag längtar ut i solen igen.

Vill också tipsa om en blogg. Inte för att jag följt den, utan för att jag läste om den på en kampsportsblogg. Jag älskar när människor inte är klyschor och den här killen är kampsportare, men har en blogg om botaniska trädgårdar. Det gillar jag.

Så, bilder från Dandyklubbens egna expedition i Göteborgs Botaniska trädgård. Stort tack till fotografen Quaintrelle:

Botaniska presenter och en skön modist

Hjärnan gick som en liten leksakssnurra när arbetsveckan närmade sig sitt slut. Bristande sömn, magont och andra tecken på att allt kanske inte riktigt stod rätt till visade tydligt på behovet av det goda livet. Det var väl då förbannat väl att Dandyklubben bestämt sig för att inta de Botaniska trädgårdarna på lördagsförmiddan.

Egentligen var tanken inte alls Botaniska, utan ett slott. Tyvärr visade det sig att den bedrövliga tyska droskan jag lånat inte hade plats för fem personer. Vi är turligt nog inte ett sällskap som lätt ger upp. Och ledda av min aldrig sinande expertis inom den botaniska konsten klev vi istället bland Anemone nemorosa, Scilla amoena och Lysichiton americanus. Jag redogjorde noggrannt om arternas blomningsperioder, pistiller, ståndare och växternas symboliska skiftningar i asiatiska och europeiska kulturer.

Jag törs påstå att det var uppskattat. Så uppskattat faktiskt att Marty gav mig två slipsar från Ulterior Motive. Varför den Fantastiske E fick en slips vet jag inte, men kanske för att han är fantastisk rent generellt och för att hans artikel om gueridoner snart står att läsa i varje välsorterad tidningslåda.

Slipsarna var i vilket fall som helst mycket stiliga och jag bär en medan jag skriver detta.

Midsommarnattens magi
Quaintrelle är inte vem som helst, det stod särskilt klart när hon föreslog något storlaget som diskuterades under picknicken. Midsommar. Partytält, utomhuspiano, bohuslänska vyer och, viktigast av allt, riktigt gott sällskap utlovas. Sörkila är platsen och kärlek till sill, jordgubbar och nypotatis är temat. Jag kan knappt bärga mig.

Besök hos modern
Innan jag och M begav oss hem efter lördagsutflykt så besökte vi min mor. Där lagade vi ad hoc lite mat och drack ett glas vin, samt samtalade om livets storhet. Jag märkte under samtalet att jag pratade mest av alla. Emellanåt får jag en känsla av att allt jag säger inte är så intressant som det tycks mig. Det är säkert bara inbillning.

Hos modisten
I dag skulle Mia till sin atelje för att träffa en modist och jag hängde på. Modist är ju ett trevligt yrke och jag hoppades att min hattsamling skulle kunna utökas med något som jag faktiskt kan tänka mig att bära. Det var fantastiskt och jag lovar att ta med er dit för utprovning. Underbart att få titta på modeller, prova, välja tyger och beställa. Om ett par veckor ska jag dit igen för att få en slutlig utprovning.

Som en extra finale på ett trevligt besök visade det sig att modisten studerat tillsammans med en god vän som är kostymör. Och att denne goda väns make har lokal i samma ateljé som M och modisten.

Nu ser jag fram emot en hattbärande sommar och jag funderar redan på vad nästa köp kan tänkas bli.

Dekadens ska vi ha!

Mycket att avrapportera. Så mycket att det kan bli svårt att få med allt. Men det är ju något gott, uppgiften är trots allt att ha roligt, inte att skriva en blogg.

Förra lördagen var jag ju gräsänkling. Och jag satt hemma och ringde runt, men ingen behagade lyfta luren. Vanligtvis skulle jag, i ärlighetens namn, satt mig framför tv:n. Sett något urbota dumt, med någon korkad skådespelare i en charmlös historia. Och jag skulle troligtvis skrattat, känt, och levt mig in i historien precis som man ska. Och någonstans inombords skulle jag drabbats av existentiell kräkning, utan att ha kunnat sätta fingret på det.

Så kan man ju inte ha det! I stället tittade jag på nätet om det fanns något spektakel att besöka. Och det gjorde det. En gammal bekant, Loke, hade föreställning på Pustervik.

Ensamhetens storhet
Det underliga är att jag var en aning nervös inför att gå själv. Kanske en rest från en sorglig kväll då jag suttit övergiven på en fest utan att känna någon, med självmedvetenheten darrande i varenda lem. Leendes som en idiot i ett försök att låtsas som att jag alls inte fann situationen beklämmande.

Min nervositet var kanske just en manifestation av oron över ensamheten bland folk. Det skulle visa sig obefogat.

Gräsänklingen gick på teater
Jag satt en timme innan föreställningen och kände mig fantastiskt tillfreds med att vara själv. Det hade blivit en grej. Och jag kände både en slags tillhörighet och ett betraktande utanförskap. Så som man glömt att det kan vara eftersom man haft en käresta dunkande i bröstet i ganska många år vid det här laget.

Precis innan föreställningen skulle börja hörde Röde Baronen av sig och när Loke fått sina ovationer möttes vi i Pusterviksbaren för att jämföra historier från dagen och dricka några öl. Röde Baronen är en hyvens kille.

Dekadens
Dandyklubben möttes igen nu till helgen. Vi gick på balett och ta mig fan om det inte var bland det bästa jag sett. Och kropparna var nästintill spirituella. Vilka rövar!

Trots dessa fantastiska bakdelar var Marty tvungen att avvika. Troligtvis drabbad av någon tropisk feber eller något annat elegant. Men det blev ändå en högst trevlig afton som slutade i baren tvärs över gatan. Vilka rövar.

Kära vänner, jag mäktar inte skriva mer. Glad påsk!

Nynnandes på gueridon song
Er krönikör
A

Abre los ojos

Gräsänklingsrapport
M har begett sig till Stockholm för att hälsa på sin syster och plocka ner utställningen. Och det gör så klart att jag funderar över vad slags fuffens jag kan hitta på när katten är borta. Jag ska klura på det medan jag filosoferar lite kring det här med att få perspektiv på existensen.

Matrisen släppte sitt grepp i mars månad
Det här nyårslöftet har nämligen fått mig att vakna till. Och nu är det inte bara den pekorala euforin av den annalkande våren, småfåglars sång och knoppar i rabatterna som talar. Jag har faktiskt börjat se nya saker.

Nyårslöftet ledde ju ganska omedelbart till att jag försökte hitta på roliga saker, men vad jag inte kunnat förutse var att när man ser sig omkring så upptäcker man att andra gör en förbaskat massa kul saker.

Och även om jag visste att exempelvis en arbetskamrat trycker månatliga t-shirts som man kan prenumerera på, så ryckte jag mest på axlarna åt det innan. Nu tänker jag att det är makalöst intressant att människor gör sådant och att det fungerar. Och det handlar inte om enskilda tillfällen heller! Det dräller av människor med kul projekt.

Här är deras liv
I går kväll var jag exempelvis på vernissage på nya stället Jekyll & Hyde på Masthuggstorget. Det var Rickard Rudhager, en kompis pojkvän, som ställde ut sina fotografier och bara det är ju inspirerande. Men när jag var där träffade jag också en kvinna som precis kommit hem från UNICEF-tjänst i Rwanda och som snart skulle tillbaka. Och så träffade jag skådisen Hedvig Bellberg som nu pluggar till konservator. Och på jobbet pratade jag med Anki som tillsammans med sin kille driver LimeWave. De tar alla sina pengar och semesterdagar och reser runt på denna lilla blå glob, och resten av året delar de med sig av sina upplevelser och sitter sent om nätterna och redigerar filmer och skriver texter. Underbart!

Ordet sprider sig
Jag är helt enkelt inspirerad av alla dessa människor jag möter och som jag nu ser. Och det verkar tydligen smitta av sig det med. För i dag berättade jag för en kompis i London om mitt nyårslöfte och han gillade idén. Så nu gör han samma sak. Det kan ju tyckas enkelt och banalt att göra mer roliga saker, men emellanåt behöver man helt enkelt någon annans perspektiv. Och det är först då man öppnar ögonen och ser.

Budskapet sprider sig alltså och själv ser jag mig omkring och ser människor som inspirerar. Kanske är cynism bara en manifestation av den egna oförmågan att uppskatta andras visioner. I så fall tror jag att vi kan ta kål på den cynismen. Det spritter i samhällskroppen, blodet börjar pumpa och ögonen slås upp. Det är vår tamejfan.

Tillbaks till jävligheterna
Men för tillfället får det vara nog med positivism och välvilja. Jag är gräsänkling och här ska hittas på jävelskap!

Kanske ersätter jag hennes avslappningsövningar i iPoden med Staffan Westerberg.

En dåres anteckningar

- Ulf sätter standarden på teater Amanda.

Jag stod nyligen vid skansen Kronan och tittade ner över Göteborg, siktandes med kanonerna ut över ett Linné som låg inbäddat i vitt fluff. Överallt var det vackert, husen smälte in i varandra. Med ett undantag. Nordostpassagen. Denna lus vars syfte tycks vara att öka antalet självmord i Göteborg.

Nu har jag dock lärt mig att uppskatta den gräsliga byggnaden lite mer, eftersom det i dess källare gömmer sig en teater.

Ens näsa är ju inte gjord av guld
I söndags bjöds jag av den Röde Baronen på En dåres anteckningar av Gogol, där Ulf, en gammal bekant, spelade huvudrollen. Det visade sig alltså att det i denna byggnad, som inte kan klassificeras som annat än landsförräderi, gömmer sig en riktig juvel – Amanda Teater. Och på den lilla scenen utspelade sig ett drama (uppfört av teater Eksem) som får en att vilja slå sig fri från ekorrhjulets bojor. Själv är man ju inte ens ett titulärråd.

Läs mer om föreställningen här: http://nummer.se/templates/ProfoundArticle____7712.aspx

Lustigt nog kan ni på samma sida se en filmad intervju med Maja Runeberg som jag gick på Ölands folkhögskola tillsammans med en gång tiden.

Våren anländer i kostym
Och nu har våren kommit. Inspirerad av Martys fantastiska dandyism har jag därför beslutat mig för att klä mig som det anstår en sann fäktare och gentleman. Det har inte gått en dag då inte manschetterna prytts av knappar och en slips knutits på morgonen. Så ska det ekiperas när tuppen gal!

Dandyklubben släckte törsten och botade själen
Återigen samlades i lördags klubben till soaré, denna gång hemma hos Marty. Vad ska man säga? Timmarna sprang iväg och man längtar redan till nästa sammankomst.

Under kvällen fick vi delta i ett psykologiskt test som ledde fram till diskussioner om den mänskliga förmågan till empati, till att avslöja lögner och mycket annat. Och en sak konstaterades, den fantastiske E är inget annat än en veritabel lögndetektor.

Kvällen avslutades med att vi lyssnade på de ballader som vi helst skulle dansa till. Det gjordes stolta erkännanden om Boyz 2 Men, Whitney Houston och kanske framförallt Whams Careless whisper.

Dekadensen nalkas
Nästa träff blir på Operan, då vi passande nog ska se Dekadens. Därefter blir det slottstur och poesiafton.

Sammanfattningsvis börjar det arta sig med nyårslöftet och det får jag tacka Dandyklubben, den Röde Baronen, Ulf och Nordostpassagen för.

Tjing-tjong gueridon!

A

Kalt rum. M sorterar.



















M. i motljus. Mycket har kommit upp.














Unge leker med skalle på Wasas grav.















Fika med galen min på Ofvandahls














Den anatomiska teatern på Gustavianum.
Här brukade man alltså förevisa obduktioner.

Roadtrip Uppsala

Att ställa ut på galleri
M ställde ut på galleri. Vi fick bege oss tvärs över nationen i en lånad Mercedes. Först till huvudstaden och dagen därpå till Uppsala. Det kan konstateras att det är ganska roligt att ge sig av för en helg. Jag hade tagit ledigt under fredagen och bara det är ju skönt. Att dessutom byta miljö är precis sådant jag behöver just nu, även om det så bara är till Stockholm och Uppsala.

Jag ska inte gå in på alla fantastiska saker som sades om M’s smycken, men jag tror att det är bra att hon få höra politiker och media uttrycka sådant jag brukar säga. De har lite mer tyngd. Själv tyckte jag att det var fantastiskt kul att vara med och bygga en utställning, prata om kompositioner, köpa glas till montrar, montera saker på väggar och äta semlor med galleritjejerna.

Musketörer återförenas
Den andra fantastiska saken var att återse en av de tre musketörerna, hennes man och frukten av deras gemensamma insatser. Trevlig middag, vin och en resa bakåt i tiden. M grimascherade illa åt bilderna på en 20-årig version av mig, med långt hår, iförd medeltidskläder och utslagen i famnen på bortglömda erövringar.

Gustav Wasa är kungen
Domkyrkan och Gustavianum! Jag har aldrig tidigare besökt någotdera, men de är faktiskt helt otroliga. Som alltid när jag beträder historiska platser (finns det ohistoriska platser) drabbas jag av insikten om att andra människor gått på jorden och att de också drömde om framtiden innan de barskt fick erfara livets ändlighet. Sådana insikter förpliktigar och ger insikt om nyårslöftets vikt.

Skönast i domkyrkan var för övrigt Gustav Wasa som låg skulpterad med en hustru på vardera sida.

Underligt fantastiskt att bara titta ut genom fönstret.

Polarexpeditioner på Fjällsport

För att inspireras i mitt nya liv, som verkar vara svårt att få igång, begav jag mig till Fjällsport på Magasinsgatan. Där pratade nämligen en gammal vän om sina resor till Svalbard.

Och det var fantastiskt bra. Bilder på isbjörnar som stoppar in huvuddet i kabyssen (eller vad den nautiska termen nu är), 90-åringar på promenad över isen och en hel del champagne. Champagne verkar för övrigt vara en naturlig del av en polarexpedition, vilket är glädjande.

Jag blev kort sagt inspirerad och drabbades kanske en aning av prestationsångest. Så hur gör man när vardagslivet ska spetsas till? Jo, man kan exempelvis dricka saft i badkaret med sugrör!

På västfronten

Jag vet inte om det räknas till det underligt fantastiska att operera handleden, men det var underligt att vara vaken när de gjorde det. Ännu underligare är det kanske att be om att få behålla benbiten de tog ut. Vi får väl se om M vill göra ett smycke av den.

På återseende när jag återigen är dubbelhänt.

Hedonism och hjärtats bräcklighet

Röde Baronen flyger in genom dörren
Fredagen tycktes extra slitsam. Timmarna ville inte riktigt leta sig fram till femslaget så att jag kunde överge min kontorsstol för goda vänners lag, film, kärlek och kanske ett glas porter. Jag slog min trötthet åt sidan med att det handlade om sömnbrist.

När jag väl var hemma ringde det på dörren och Röde Baronen dök oförhappandes upp. Röde Baronen är en av mina bästa vänner och han håller på att ta flygcertifikat (vilket föranlett smeknamnet). Han har också en egen blogg som man kan läsa här.

Köttets olidliga lättsamhet
Nu är det så att Röde Baronen är ungkarl. Han lever, skulle man kunna tro, i sus och dus med unga kvinnor i hasorna, samlandes krossade hjärtan likt smultron på ett strå. Det är i alla fall så jag föreställer mig ungkarlslivet. Men tydligen har jag misstagit mig! Vilket ledde till en konversation om våra personligheter.

Röde Baronen är på alla sätt en rättfram och rekorderlig man. Enligt honom gör avsaknaden av fast sällskap inte att man fritt kan så sin vildhavre eftersom man riskerar sitt eget hjärta. Vilket självklart är sant. Eftersom man måste våga öppna sig, visa sitt inre och ta vara på stunden om man verkligen ska leva loppan, så riskerar man också att bränna sig en smula. Om man å andra sidan inte öppnar sig så kommer heller inte mötena att ge lika mycket, de kommer bli trista upprepade händelser enbart för att blidka köttet och stärka egot (vilket i mitt tycke inte är fy skam).

Den som är mest lämpad för ungkarlslivet är alltså den lättsinnige, utan anlag för att melankoliskt tråna på sin kammare. Frågan är om man kan bli mer lättsinnig om man nu egentligen inte är det.

Är sakernas tillstånd föränderliga?
I grund och botten är vi de vi är. Inombords bär vi med oss en kärna som vi haft sedan barnsben. Nå, frågade därför Röde Baronen, kan man alltså inte förändra sig?

Självklart kan man förändra sig. Fast saken är att det tarvar motivation. Om man är helt nöjd med den man är finns det lite anledning till att se på livet med nya ögon.

En liten passus bara så att ni kan sluta undra: det här är inte en blogg som tvångsneurotiskt rullar runt i personlighetsutvecklingsträsket. Ni kommer inte att behöva läsa om personliga coacher som med vulgära amerikanska klyschor uppmanar oss att söka i oss själva för att hitta vårt inre skrotum. Men jag måste ändå få filosofera lite kring det här med förändring, eftersom förändring ändå är grunden i nyårslöftet.

Tillbaka till angelägenheterna

Jag har förändrat mig väsentligt under åren. Jag har gjort mig av med mina laster, kastat mina trista ideal över relingen, blivit ofantligt mycket snuskigare och jag hoppas vid allt som är heligt att jag blivit mer nyanserad. Min förhoppning nu är att jag utöver sentensen i denna blogg ska bli en mindre kategorisk och fördömande person. Jag har nämligen ganska lätt för bitska kommentarer, elakheter och allmän cynism.

Ett exempel på detta tog sig uttryck när jag blev närmad av två unga fröknar med kristna leenden. De presenterade sig med ett "Hej, vi kommer från Jesu Kristi Kyrka." Varpå jag med visst förakt replikerade "Jag beklagar".

Det kom så naturligt att jag inte kunde hejda mig. Jag borde emellanåt, om än inte i det fallet, lära mig konsten att hålla tand för tunga.

Hellre fria än fälla
Bortsett från glädjen i att näpsa kristna flickor med att livet som hedonist är outsägligt mer intressant än att sjunga entoniga psalmer tillsammans med debila moralister, så är cynisk elakhet ett ganska trist drag. Tro det eller ej, människor uppskattar inte fyndigheter när det är på deras bekostnad eller när man skjuter ner deras val i livet. Det är bra att vara fyndig, konversatör och frisinnad. Men inte om man använder det för att vara elak och tar folks tystnad som bevis för sin egen sak.

Kanske framställer jag mig själv alltför negativt, men det fyller en funktion; det motiverar till förändring. Mitt mål måste alltså vara att måla världen med en något ljusare palett, att vara mer öppen och inte fördömande.

Nåd! Du skulle ju skriva om filmfestivalen!
Ja, det skulle jag, men kan inte. Det hela är mycket enkelt. Jag inledde bloggen något ödesmättat med att min fredag kändes trög. Det hade en förklaring. När Röde Baronen gått började jag få frossa. Jag tog tempen och det visade sig att jag hade 39 grader. Influensa alltså. Så nu sitter jag här och kurerar mig och hoppas på bättre lycka inför nästa äventyr. Vad det nu kan tänkas bli.

Klart slut och över till den Röde Baronen.

Ännu en afton i dandyismens tecken

Vi samlades igen för att äta gott, samtala, sjunga Karl-Gerhard och lyssna till när den fantastiske E spelade piano.

Älgfärsbullar med fyllning av västerbottenost, bacon och saltgurka och en otroligt onyttig fondant till efterrätt inmundigades. Men syftet var egentligen att dricka upp en flaska kvarglömd cava. Nu ville jag ju inte att vi bara skulle ha en flaska, så jag hade även köpt en flaska champagne.

Båda sabrerades galant på balkongen.

Vafalls, ingen styrdans?
Och så fick vi rapport. Misslyckande! Marty hade inte lyckats snärja flickan han haft ögonen på. Han tappade dessutom modet när han ställdes inför att den hop med flickor som gnuggade sig mot honom på dansgolvet. Debaclet hade dock att göra med att någon med rackarspel och fulknep förhindrat styrdansen, som han tränat på.

Nu är ju det här ett år för att ha roligt. Så frågan är vad vi ska göra åt saken. Kom med förslag på var och hur man bäst snärjer sig ett aftonsällskap.

Filmer gör sig bäst på bio
Själv står jag i valet och kvalet på aktiviteter till helgen. Det är filmfestival i Göteborg till helgen och meningen är ju att jag ska göra saker som är kul. Jag har mina ögon på Waltz with Bashir. Det känns väl på det hela taget ganska lamt, men man ska ju börja någonstans.

Snart ska jag i alla fall inkomma med någon genomförd aktivitet i nyårslöftets tecken. Kom gärna med förslag.

Konsten att vara en dandy

För två helger sedan samlades ett något mindre sällskap än det från nyårsafton hos min kusin. Hon hade lagat mat och hennes bror Marty, som jag inte träffat på länge, var också med. (När jag skriver detta borde han följa våra råd i förförandets konst och jag tar därför tillfället i akt att önska honom god jaktlycka).

Soarén spenderades till största delen med att diskutera den moderna dandyn. Den kvinnliga motsvarigheten heter på engelska quaintrelle, men jag har ingen bra översättning på det ordet, så låt oss kalla dessa damer dandettes.

De litterära och historiska förlagorna som vi goda vänner alla älskar är till stor del aristokrater. De har varken tid eller behov av att arbeta. Deras måsten är uteslutande av social karaktär – opera, konst, festligheter, mode och kurtiserande. Åtaganden som de tar på stort allvar. Men det finns något utöver detta, något mer gäckande och svårbeskrivligt.

- Att vara dandy innebär ett tveklöst avståndstagande från att använda sina talanger till något som kan misstas för att vara nyttigt, sa en av oss.

- Att vara dandy innebär att man njuter och att man till och med gör tristessen till en del av konsten att njuta av livet, sa en annan.

- Att vara dandy innebär att man har stil. Alltid stil, sa en tredje.

Gudarna ska veta att jag inte alltid är en dandy. Men jag ska göra mitt bästa för att vara en! Jag ser det som en manifestation av att försöka få ut det mesta av livet. Det handlar inte enbart om att bara göra saker, utan även att hitta de mer subtila guldkornen i tillvaron.

Mot det underligt fantastiska!

Jakten på det underligt fantastiska har börjat

Ha överseende med min långrandighet.

Medan röken från fyrverkerierna fortfarande låg tjock runt Skansen Kronan utanför vår balkong och Göteborg avnjöt effekterna av hutlösa mängder champagne, lyssnade vårt lilla sällskap på den fantastiske E’s pianospel.

Vi hade sabrerat den sista flaskan skumpa och slickade desserttallrikarna likt katter. Det var som om kvällen förvandlats till en avslappnad utandning och medan de kritstrecksrandiga pantalongerna sträckte sig över karmstolarnas armstöd spred sig känslan av tillfredställelse av att vara i goda vänners lag.

Det var så jag spenderade de första timmarna av det nya året – 2009. I korthet hade det varit en fantastisk afton med sju vänner som har utsökta gommar för det goda i livet.

Från flyglektioner till slampighet
Medan vi satt där återberättade vi våra bästa minnen från 2008. Historier om segling, första flyglektionen, utlandsresor, dagsutflykter, femårsfirandet av fäktföreningen (även jag var där), semester i sommarstugan, kampsportstävlingar och hejdlös slampighet (inte jag). Jag insåg därmed att jag ännu inte avlagt något nyårslöfte. Vilket fick mig att proklamera att jag under 2009 ska göra mer roliga saker.

Meningen med livet är att leva loppan
2008 spenderades i alldeles för hög grad åt rutiner – arbete, TV, bärande av matvaror och andra tråkigheter. Jag ägnade mig inte tillräckligt åt att få ut det mesta av livet. De saker jag såg tillbaka på med glädje denna nyårsnatt överskuggades av all tristess jag stått ut med. Och så kan man ju inte ha det!

Därför sitter jag här och skriver. Denna bloggs raison d’etre är att hålla mitt nyårslöfte. Ni läsare är domare och jury, och jag hoppas att ni också ska ge mig råd och komma med idéer om vad jag ska hitta på.

Ding-dong och på återseende.