Hedonism och hjärtats bräcklighet

Röde Baronen flyger in genom dörren
Fredagen tycktes extra slitsam. Timmarna ville inte riktigt leta sig fram till femslaget så att jag kunde överge min kontorsstol för goda vänners lag, film, kärlek och kanske ett glas porter. Jag slog min trötthet åt sidan med att det handlade om sömnbrist.

När jag väl var hemma ringde det på dörren och Röde Baronen dök oförhappandes upp. Röde Baronen är en av mina bästa vänner och han håller på att ta flygcertifikat (vilket föranlett smeknamnet). Han har också en egen blogg som man kan läsa här.

Köttets olidliga lättsamhet
Nu är det så att Röde Baronen är ungkarl. Han lever, skulle man kunna tro, i sus och dus med unga kvinnor i hasorna, samlandes krossade hjärtan likt smultron på ett strå. Det är i alla fall så jag föreställer mig ungkarlslivet. Men tydligen har jag misstagit mig! Vilket ledde till en konversation om våra personligheter.

Röde Baronen är på alla sätt en rättfram och rekorderlig man. Enligt honom gör avsaknaden av fast sällskap inte att man fritt kan så sin vildhavre eftersom man riskerar sitt eget hjärta. Vilket självklart är sant. Eftersom man måste våga öppna sig, visa sitt inre och ta vara på stunden om man verkligen ska leva loppan, så riskerar man också att bränna sig en smula. Om man å andra sidan inte öppnar sig så kommer heller inte mötena att ge lika mycket, de kommer bli trista upprepade händelser enbart för att blidka köttet och stärka egot (vilket i mitt tycke inte är fy skam).

Den som är mest lämpad för ungkarlslivet är alltså den lättsinnige, utan anlag för att melankoliskt tråna på sin kammare. Frågan är om man kan bli mer lättsinnig om man nu egentligen inte är det.

Är sakernas tillstånd föränderliga?
I grund och botten är vi de vi är. Inombords bär vi med oss en kärna som vi haft sedan barnsben. Nå, frågade därför Röde Baronen, kan man alltså inte förändra sig?

Självklart kan man förändra sig. Fast saken är att det tarvar motivation. Om man är helt nöjd med den man är finns det lite anledning till att se på livet med nya ögon.

En liten passus bara så att ni kan sluta undra: det här är inte en blogg som tvångsneurotiskt rullar runt i personlighetsutvecklingsträsket. Ni kommer inte att behöva läsa om personliga coacher som med vulgära amerikanska klyschor uppmanar oss att söka i oss själva för att hitta vårt inre skrotum. Men jag måste ändå få filosofera lite kring det här med förändring, eftersom förändring ändå är grunden i nyårslöftet.

Tillbaka till angelägenheterna

Jag har förändrat mig väsentligt under åren. Jag har gjort mig av med mina laster, kastat mina trista ideal över relingen, blivit ofantligt mycket snuskigare och jag hoppas vid allt som är heligt att jag blivit mer nyanserad. Min förhoppning nu är att jag utöver sentensen i denna blogg ska bli en mindre kategorisk och fördömande person. Jag har nämligen ganska lätt för bitska kommentarer, elakheter och allmän cynism.

Ett exempel på detta tog sig uttryck när jag blev närmad av två unga fröknar med kristna leenden. De presenterade sig med ett "Hej, vi kommer från Jesu Kristi Kyrka." Varpå jag med visst förakt replikerade "Jag beklagar".

Det kom så naturligt att jag inte kunde hejda mig. Jag borde emellanåt, om än inte i det fallet, lära mig konsten att hålla tand för tunga.

Hellre fria än fälla
Bortsett från glädjen i att näpsa kristna flickor med att livet som hedonist är outsägligt mer intressant än att sjunga entoniga psalmer tillsammans med debila moralister, så är cynisk elakhet ett ganska trist drag. Tro det eller ej, människor uppskattar inte fyndigheter när det är på deras bekostnad eller när man skjuter ner deras val i livet. Det är bra att vara fyndig, konversatör och frisinnad. Men inte om man använder det för att vara elak och tar folks tystnad som bevis för sin egen sak.

Kanske framställer jag mig själv alltför negativt, men det fyller en funktion; det motiverar till förändring. Mitt mål måste alltså vara att måla världen med en något ljusare palett, att vara mer öppen och inte fördömande.

Nåd! Du skulle ju skriva om filmfestivalen!
Ja, det skulle jag, men kan inte. Det hela är mycket enkelt. Jag inledde bloggen något ödesmättat med att min fredag kändes trög. Det hade en förklaring. När Röde Baronen gått började jag få frossa. Jag tog tempen och det visade sig att jag hade 39 grader. Influensa alltså. Så nu sitter jag här och kurerar mig och hoppas på bättre lycka inför nästa äventyr. Vad det nu kan tänkas bli.

Klart slut och över till den Röde Baronen.

Ännu en afton i dandyismens tecken

Vi samlades igen för att äta gott, samtala, sjunga Karl-Gerhard och lyssna till när den fantastiske E spelade piano.

Älgfärsbullar med fyllning av västerbottenost, bacon och saltgurka och en otroligt onyttig fondant till efterrätt inmundigades. Men syftet var egentligen att dricka upp en flaska kvarglömd cava. Nu ville jag ju inte att vi bara skulle ha en flaska, så jag hade även köpt en flaska champagne.

Båda sabrerades galant på balkongen.

Vafalls, ingen styrdans?
Och så fick vi rapport. Misslyckande! Marty hade inte lyckats snärja flickan han haft ögonen på. Han tappade dessutom modet när han ställdes inför att den hop med flickor som gnuggade sig mot honom på dansgolvet. Debaclet hade dock att göra med att någon med rackarspel och fulknep förhindrat styrdansen, som han tränat på.

Nu är ju det här ett år för att ha roligt. Så frågan är vad vi ska göra åt saken. Kom med förslag på var och hur man bäst snärjer sig ett aftonsällskap.

Filmer gör sig bäst på bio
Själv står jag i valet och kvalet på aktiviteter till helgen. Det är filmfestival i Göteborg till helgen och meningen är ju att jag ska göra saker som är kul. Jag har mina ögon på Waltz with Bashir. Det känns väl på det hela taget ganska lamt, men man ska ju börja någonstans.

Snart ska jag i alla fall inkomma med någon genomförd aktivitet i nyårslöftets tecken. Kom gärna med förslag.

Konsten att vara en dandy

För två helger sedan samlades ett något mindre sällskap än det från nyårsafton hos min kusin. Hon hade lagat mat och hennes bror Marty, som jag inte träffat på länge, var också med. (När jag skriver detta borde han följa våra råd i förförandets konst och jag tar därför tillfället i akt att önska honom god jaktlycka).

Soarén spenderades till största delen med att diskutera den moderna dandyn. Den kvinnliga motsvarigheten heter på engelska quaintrelle, men jag har ingen bra översättning på det ordet, så låt oss kalla dessa damer dandettes.

De litterära och historiska förlagorna som vi goda vänner alla älskar är till stor del aristokrater. De har varken tid eller behov av att arbeta. Deras måsten är uteslutande av social karaktär – opera, konst, festligheter, mode och kurtiserande. Åtaganden som de tar på stort allvar. Men det finns något utöver detta, något mer gäckande och svårbeskrivligt.

- Att vara dandy innebär ett tveklöst avståndstagande från att använda sina talanger till något som kan misstas för att vara nyttigt, sa en av oss.

- Att vara dandy innebär att man njuter och att man till och med gör tristessen till en del av konsten att njuta av livet, sa en annan.

- Att vara dandy innebär att man har stil. Alltid stil, sa en tredje.

Gudarna ska veta att jag inte alltid är en dandy. Men jag ska göra mitt bästa för att vara en! Jag ser det som en manifestation av att försöka få ut det mesta av livet. Det handlar inte enbart om att bara göra saker, utan även att hitta de mer subtila guldkornen i tillvaron.

Mot det underligt fantastiska!

Jakten på det underligt fantastiska har börjat

Ha överseende med min långrandighet.

Medan röken från fyrverkerierna fortfarande låg tjock runt Skansen Kronan utanför vår balkong och Göteborg avnjöt effekterna av hutlösa mängder champagne, lyssnade vårt lilla sällskap på den fantastiske E’s pianospel.

Vi hade sabrerat den sista flaskan skumpa och slickade desserttallrikarna likt katter. Det var som om kvällen förvandlats till en avslappnad utandning och medan de kritstrecksrandiga pantalongerna sträckte sig över karmstolarnas armstöd spred sig känslan av tillfredställelse av att vara i goda vänners lag.

Det var så jag spenderade de första timmarna av det nya året – 2009. I korthet hade det varit en fantastisk afton med sju vänner som har utsökta gommar för det goda i livet.

Från flyglektioner till slampighet
Medan vi satt där återberättade vi våra bästa minnen från 2008. Historier om segling, första flyglektionen, utlandsresor, dagsutflykter, femårsfirandet av fäktföreningen (även jag var där), semester i sommarstugan, kampsportstävlingar och hejdlös slampighet (inte jag). Jag insåg därmed att jag ännu inte avlagt något nyårslöfte. Vilket fick mig att proklamera att jag under 2009 ska göra mer roliga saker.

Meningen med livet är att leva loppan
2008 spenderades i alldeles för hög grad åt rutiner – arbete, TV, bärande av matvaror och andra tråkigheter. Jag ägnade mig inte tillräckligt åt att få ut det mesta av livet. De saker jag såg tillbaka på med glädje denna nyårsnatt överskuggades av all tristess jag stått ut med. Och så kan man ju inte ha det!

Därför sitter jag här och skriver. Denna bloggs raison d’etre är att hålla mitt nyårslöfte. Ni läsare är domare och jury, och jag hoppas att ni också ska ge mig råd och komma med idéer om vad jag ska hitta på.

Ding-dong och på återseende.