Abre los ojos

Gräsänklingsrapport
M har begett sig till Stockholm för att hälsa på sin syster och plocka ner utställningen. Och det gör så klart att jag funderar över vad slags fuffens jag kan hitta på när katten är borta. Jag ska klura på det medan jag filosoferar lite kring det här med att få perspektiv på existensen.

Matrisen släppte sitt grepp i mars månad
Det här nyårslöftet har nämligen fått mig att vakna till. Och nu är det inte bara den pekorala euforin av den annalkande våren, småfåglars sång och knoppar i rabatterna som talar. Jag har faktiskt börjat se nya saker.

Nyårslöftet ledde ju ganska omedelbart till att jag försökte hitta på roliga saker, men vad jag inte kunnat förutse var att när man ser sig omkring så upptäcker man att andra gör en förbaskat massa kul saker.

Och även om jag visste att exempelvis en arbetskamrat trycker månatliga t-shirts som man kan prenumerera på, så ryckte jag mest på axlarna åt det innan. Nu tänker jag att det är makalöst intressant att människor gör sådant och att det fungerar. Och det handlar inte om enskilda tillfällen heller! Det dräller av människor med kul projekt.

Här är deras liv
I går kväll var jag exempelvis på vernissage på nya stället Jekyll & Hyde på Masthuggstorget. Det var Rickard Rudhager, en kompis pojkvän, som ställde ut sina fotografier och bara det är ju inspirerande. Men när jag var där träffade jag också en kvinna som precis kommit hem från UNICEF-tjänst i Rwanda och som snart skulle tillbaka. Och så träffade jag skådisen Hedvig Bellberg som nu pluggar till konservator. Och på jobbet pratade jag med Anki som tillsammans med sin kille driver LimeWave. De tar alla sina pengar och semesterdagar och reser runt på denna lilla blå glob, och resten av året delar de med sig av sina upplevelser och sitter sent om nätterna och redigerar filmer och skriver texter. Underbart!

Ordet sprider sig
Jag är helt enkelt inspirerad av alla dessa människor jag möter och som jag nu ser. Och det verkar tydligen smitta av sig det med. För i dag berättade jag för en kompis i London om mitt nyårslöfte och han gillade idén. Så nu gör han samma sak. Det kan ju tyckas enkelt och banalt att göra mer roliga saker, men emellanåt behöver man helt enkelt någon annans perspektiv. Och det är först då man öppnar ögonen och ser.

Budskapet sprider sig alltså och själv ser jag mig omkring och ser människor som inspirerar. Kanske är cynism bara en manifestation av den egna oförmågan att uppskatta andras visioner. I så fall tror jag att vi kan ta kål på den cynismen. Det spritter i samhällskroppen, blodet börjar pumpa och ögonen slås upp. Det är vår tamejfan.

Tillbaks till jävligheterna
Men för tillfället får det vara nog med positivism och välvilja. Jag är gräsänkling och här ska hittas på jävelskap!

Kanske ersätter jag hennes avslappningsövningar i iPoden med Staffan Westerberg.

En dåres anteckningar

- Ulf sätter standarden på teater Amanda.

Jag stod nyligen vid skansen Kronan och tittade ner över Göteborg, siktandes med kanonerna ut över ett Linné som låg inbäddat i vitt fluff. Överallt var det vackert, husen smälte in i varandra. Med ett undantag. Nordostpassagen. Denna lus vars syfte tycks vara att öka antalet självmord i Göteborg.

Nu har jag dock lärt mig att uppskatta den gräsliga byggnaden lite mer, eftersom det i dess källare gömmer sig en teater.

Ens näsa är ju inte gjord av guld
I söndags bjöds jag av den Röde Baronen på En dåres anteckningar av Gogol, där Ulf, en gammal bekant, spelade huvudrollen. Det visade sig alltså att det i denna byggnad, som inte kan klassificeras som annat än landsförräderi, gömmer sig en riktig juvel – Amanda Teater. Och på den lilla scenen utspelade sig ett drama (uppfört av teater Eksem) som får en att vilja slå sig fri från ekorrhjulets bojor. Själv är man ju inte ens ett titulärråd.

Läs mer om föreställningen här: http://nummer.se/templates/ProfoundArticle____7712.aspx

Lustigt nog kan ni på samma sida se en filmad intervju med Maja Runeberg som jag gick på Ölands folkhögskola tillsammans med en gång tiden.

Våren anländer i kostym
Och nu har våren kommit. Inspirerad av Martys fantastiska dandyism har jag därför beslutat mig för att klä mig som det anstår en sann fäktare och gentleman. Det har inte gått en dag då inte manschetterna prytts av knappar och en slips knutits på morgonen. Så ska det ekiperas när tuppen gal!

Dandyklubben släckte törsten och botade själen
Återigen samlades i lördags klubben till soaré, denna gång hemma hos Marty. Vad ska man säga? Timmarna sprang iväg och man längtar redan till nästa sammankomst.

Under kvällen fick vi delta i ett psykologiskt test som ledde fram till diskussioner om den mänskliga förmågan till empati, till att avslöja lögner och mycket annat. Och en sak konstaterades, den fantastiske E är inget annat än en veritabel lögndetektor.

Kvällen avslutades med att vi lyssnade på de ballader som vi helst skulle dansa till. Det gjordes stolta erkännanden om Boyz 2 Men, Whitney Houston och kanske framförallt Whams Careless whisper.

Dekadensen nalkas
Nästa träff blir på Operan, då vi passande nog ska se Dekadens. Därefter blir det slottstur och poesiafton.

Sammanfattningsvis börjar det arta sig med nyårslöftet och det får jag tacka Dandyklubben, den Röde Baronen, Ulf och Nordostpassagen för.

Tjing-tjong gueridon!

A

Kalt rum. M sorterar.



















M. i motljus. Mycket har kommit upp.














Unge leker med skalle på Wasas grav.















Fika med galen min på Ofvandahls














Den anatomiska teatern på Gustavianum.
Här brukade man alltså förevisa obduktioner.

Roadtrip Uppsala

Att ställa ut på galleri
M ställde ut på galleri. Vi fick bege oss tvärs över nationen i en lånad Mercedes. Först till huvudstaden och dagen därpå till Uppsala. Det kan konstateras att det är ganska roligt att ge sig av för en helg. Jag hade tagit ledigt under fredagen och bara det är ju skönt. Att dessutom byta miljö är precis sådant jag behöver just nu, även om det så bara är till Stockholm och Uppsala.

Jag ska inte gå in på alla fantastiska saker som sades om M’s smycken, men jag tror att det är bra att hon få höra politiker och media uttrycka sådant jag brukar säga. De har lite mer tyngd. Själv tyckte jag att det var fantastiskt kul att vara med och bygga en utställning, prata om kompositioner, köpa glas till montrar, montera saker på väggar och äta semlor med galleritjejerna.

Musketörer återförenas
Den andra fantastiska saken var att återse en av de tre musketörerna, hennes man och frukten av deras gemensamma insatser. Trevlig middag, vin och en resa bakåt i tiden. M grimascherade illa åt bilderna på en 20-årig version av mig, med långt hår, iförd medeltidskläder och utslagen i famnen på bortglömda erövringar.

Gustav Wasa är kungen
Domkyrkan och Gustavianum! Jag har aldrig tidigare besökt någotdera, men de är faktiskt helt otroliga. Som alltid när jag beträder historiska platser (finns det ohistoriska platser) drabbas jag av insikten om att andra människor gått på jorden och att de också drömde om framtiden innan de barskt fick erfara livets ändlighet. Sådana insikter förpliktigar och ger insikt om nyårslöftets vikt.

Skönast i domkyrkan var för övrigt Gustav Wasa som låg skulpterad med en hustru på vardera sida.

Underligt fantastiskt att bara titta ut genom fönstret.