Hedonism och hjärtats bräcklighet

Röde Baronen flyger in genom dörren
Fredagen tycktes extra slitsam. Timmarna ville inte riktigt leta sig fram till femslaget så att jag kunde överge min kontorsstol för goda vänners lag, film, kärlek och kanske ett glas porter. Jag slog min trötthet åt sidan med att det handlade om sömnbrist.

När jag väl var hemma ringde det på dörren och Röde Baronen dök oförhappandes upp. Röde Baronen är en av mina bästa vänner och han håller på att ta flygcertifikat (vilket föranlett smeknamnet). Han har också en egen blogg som man kan läsa här.

Köttets olidliga lättsamhet
Nu är det så att Röde Baronen är ungkarl. Han lever, skulle man kunna tro, i sus och dus med unga kvinnor i hasorna, samlandes krossade hjärtan likt smultron på ett strå. Det är i alla fall så jag föreställer mig ungkarlslivet. Men tydligen har jag misstagit mig! Vilket ledde till en konversation om våra personligheter.

Röde Baronen är på alla sätt en rättfram och rekorderlig man. Enligt honom gör avsaknaden av fast sällskap inte att man fritt kan så sin vildhavre eftersom man riskerar sitt eget hjärta. Vilket självklart är sant. Eftersom man måste våga öppna sig, visa sitt inre och ta vara på stunden om man verkligen ska leva loppan, så riskerar man också att bränna sig en smula. Om man å andra sidan inte öppnar sig så kommer heller inte mötena att ge lika mycket, de kommer bli trista upprepade händelser enbart för att blidka köttet och stärka egot (vilket i mitt tycke inte är fy skam).

Den som är mest lämpad för ungkarlslivet är alltså den lättsinnige, utan anlag för att melankoliskt tråna på sin kammare. Frågan är om man kan bli mer lättsinnig om man nu egentligen inte är det.

Är sakernas tillstånd föränderliga?
I grund och botten är vi de vi är. Inombords bär vi med oss en kärna som vi haft sedan barnsben. Nå, frågade därför Röde Baronen, kan man alltså inte förändra sig?

Självklart kan man förändra sig. Fast saken är att det tarvar motivation. Om man är helt nöjd med den man är finns det lite anledning till att se på livet med nya ögon.

En liten passus bara så att ni kan sluta undra: det här är inte en blogg som tvångsneurotiskt rullar runt i personlighetsutvecklingsträsket. Ni kommer inte att behöva läsa om personliga coacher som med vulgära amerikanska klyschor uppmanar oss att söka i oss själva för att hitta vårt inre skrotum. Men jag måste ändå få filosofera lite kring det här med förändring, eftersom förändring ändå är grunden i nyårslöftet.

Tillbaka till angelägenheterna

Jag har förändrat mig väsentligt under åren. Jag har gjort mig av med mina laster, kastat mina trista ideal över relingen, blivit ofantligt mycket snuskigare och jag hoppas vid allt som är heligt att jag blivit mer nyanserad. Min förhoppning nu är att jag utöver sentensen i denna blogg ska bli en mindre kategorisk och fördömande person. Jag har nämligen ganska lätt för bitska kommentarer, elakheter och allmän cynism.

Ett exempel på detta tog sig uttryck när jag blev närmad av två unga fröknar med kristna leenden. De presenterade sig med ett "Hej, vi kommer från Jesu Kristi Kyrka." Varpå jag med visst förakt replikerade "Jag beklagar".

Det kom så naturligt att jag inte kunde hejda mig. Jag borde emellanåt, om än inte i det fallet, lära mig konsten att hålla tand för tunga.

Hellre fria än fälla
Bortsett från glädjen i att näpsa kristna flickor med att livet som hedonist är outsägligt mer intressant än att sjunga entoniga psalmer tillsammans med debila moralister, så är cynisk elakhet ett ganska trist drag. Tro det eller ej, människor uppskattar inte fyndigheter när det är på deras bekostnad eller när man skjuter ner deras val i livet. Det är bra att vara fyndig, konversatör och frisinnad. Men inte om man använder det för att vara elak och tar folks tystnad som bevis för sin egen sak.

Kanske framställer jag mig själv alltför negativt, men det fyller en funktion; det motiverar till förändring. Mitt mål måste alltså vara att måla världen med en något ljusare palett, att vara mer öppen och inte fördömande.

Nåd! Du skulle ju skriva om filmfestivalen!
Ja, det skulle jag, men kan inte. Det hela är mycket enkelt. Jag inledde bloggen något ödesmättat med att min fredag kändes trög. Det hade en förklaring. När Röde Baronen gått började jag få frossa. Jag tog tempen och det visade sig att jag hade 39 grader. Influensa alltså. Så nu sitter jag här och kurerar mig och hoppas på bättre lycka inför nästa äventyr. Vad det nu kan tänkas bli.

Klart slut och över till den Röde Baronen.